Upp till de lugna jättarna

Det är möjligt att besöka gorillagrupper med de gigantiska ledarhanarna, de så kallade silverryggarna. De kan nå en storlek på nästan två meter i höjd och imponerande 220 kg. På gorillavandring i Rwandas och Ugandas västra högländer är det den långhåriga bergsgorillan som besöks, medan den något mindre och mer korthåriga låglandsgorillan finns västerut i Centralafrikas regnskogar. Trots deras storlek har de växtätande gorillorna ett lugnare temperament än schimpanser. För de flesta som har upplevt det är det en känslomässig upplevelse för livet att ha suttit mitt i en gorillafamilj och sett in i deras milda bruna ögon. Även om regeln är att man inte får gå närmare gorillorna än sju meter, händer det ofta att gorillorna själva kommer närmare eftersom de inte känner till regeln eller vet vad en meter är!

Pionjären i arbetet med bergsgorillor var Dian Fossey som bokstavligen vigt sitt liv åt dem i Rwandas Volcanoes National Park, där hon nu är begravd bredvid en ung hane som hon knöt nära band till. I den fängslande men hårda filmen ”Gorillor i dimman” skildras denna historia med Sigourney Weaver i huvudrollen. Dian Fosseys ibland kontroversiella metoder har troligen bidragit till att det idag finns nästan 900 av de sällsynta bergsgorillorna, jämfört med cirka 600 när situationen var som mest kritisk på 1980-talet.

Nästan 500 av dessa bergsgorillor lever kring vulkanerna på gränsen mellan Rwanda, Kongo och Uganda, medan resten lever längre norrut i Bwindi-skogen i Uganda. De lever i familjegrupper ledda av en vuxen hane kallad silverryggen och kan också ha en eller flera unga hanar kallade svartryggar, samt upp till 10-12 honor och ett antal ungar. Gorillagruppen vandrar runt i ett större territorium i sökandet efter färsk växtföda. De bygger ett bo i vegetationen där de tillbringar natten – ett nytt bo varje natt. Dessa boplatser är viktiga ledtrådar för var gorillaflocken befinner sig när de lokala experterna spårar dem på morgonen inför en gorillavandring.